Verden i et øje

Av Anders Traustedt

Den komplicerade abstraktionen och den höga kosmiska nivän, i vilken det formas figurer och perspektiv i stärkt modernistiska monster, är ett centralt och bildskapande fenomen i Jens Fink-Jensens lyriska vision: »Verden i et øje». Märkbart är det markanta inflytandet frän den modernistiska traditionen, såväl i komposition och form, som i innehåll och tema: ångesten och dehumaniseringen.
   Som brottstycken ur medvetande, dröm och minne, tecknas den förryckta moderniteten, sett i skärvorna av en kosmisk trollspegel. Men de fladdrande och lösryckta bitarna av mänskligt medvetande, av den sista resten av formöga och vilja till liv, utformas en bild av modernitetens Inferno.

Speciellt de egendomliga formationerna av hyperkorta strofbildningar ger intryck av en sprängd medvetandeström. Bilden av stympad mänsklighet. Men bakom finns en längtan efter enhet och fattbar självforståelse. Men framför allt: jakten på identitet och mening. En kosmisk självhävdelse och behov av reflektion over en inre lidelse. Hela denna självsprängning ut i abstraktion är ett välkänt fenomen, i vilket förfrämligandet behagar klä sig. Runt denna självforvittring till knappt igenkännliga former, rör sig de märkliga, korta punktnedslagen i ett stärkt koncentrerat, lyriskt spänningsfält.
   Kompositionellt tycks det därefter ske en forskjutning mot mera traditionsbestämda förmer. Vi får känslan av en märklig gestaltning i ett plastiskt sammanhang, i stället for ett »jag» och ett splittrat medvetande. Vi rör oss nu i stadsmiljö, med fortfarande i förframligandets och ångestens kulissvärld. Särskilt iögonenfallande blir här de enskilda dikternas större vilja till att fabulera och skapa totalitet. Särskilt överraskande blir den optimistiska utgangen, i vilken den annars så fordömmande anklagelsen går in i sig själv. Stärkt och säkert kvarstår tron på möjligheten till förandring. En stålsatt vilja, ett ständigt förnekande av att vara möjligt offer för ett forryckt sammanhang. Men först som sist: Viljan till liv!
 

Mest av allt ar vi människorna med deras olika språk och gränser och som inte törs tala med och röra varandra Vi med rädslan för krig och fängelser för tortyr för främmande för natten Nattens smygare Dagens uppenbara idioter Vi har våra egna sånger Vi tar våra egna steg over gränserna Vi har massor av liv att utbyta Vi har massor av krig till godo Med värt framtidsblod skriver vi under på att vi ännu är skyldiga de flesta leenden (ur Verden i et øje: Farver ind i mellem)

Översatt av Bengt Berg